Personligt, behöver skriva av mig

It’s a long and lonely road,
when I know I’ll walk alone

Man ska vara nöjd med det man har sägs det. Och jag är det. Min man, mina barn, min familj. Inget fattas mig där. Men det finns ändå något som saknas. Något som, med rätt person, kan ge en ytterligare guldkant. Genom mitt liv har de kommit och gått. Med betoning på gått. Jag har blivit sviken, sårad och utbytt. Jag är som en modell vars årgång gått ut och inte längre eftertraktas. Man söker en ny modell, en som passar in i livets skede där man är nu. Den gamla skickas till tippen, bortglömd och oönskad.

Jag vet att jag inte är som så många andra. Jag vet att det finns brister,vet att jag kan vara svår att förstå. Men även de som har tagit an mig och hittat den jag är och tycks gilla det, slänger bort mig. Varför? Vare sig det gäller ett år senare eller flera år, så finner jag mig på den där soptippen igen, bland alla andra utgångna gamla modeller.  Utbytt mot den där roligare, fartfylldare, tidsfriare, extrovertare modellen.

Är det då så konstigt att jag drar mig tillbaka? Att jag inte ger någon annan en chans? Åren har visat mig att jag alltid förlorar.  Alltid. Ingen stannar. Ingen vill behålla den introverta, tysta betraktaren. Även om dom vet att jag inte är sån med dom. Är jag bekväm och trygg visar jag min rätta sida. Dra inte in mig med folk jag inte känner och bli besviken för att jag, i deras ögon, var tråkig. Jämnför mig inte med dom. Jag är inte dom. Har du redan glömt bort sist vi sågs? Samtalet vi hade? Trösten jag gav? Betyder det inget bara för att jag helt plötsligt ses ner på av dina andra vänner och bekanta? Att jag stämplas som blyg och trist av folk som inte känner mig?

Det svider. Det gör ont.

Var är trösten jag behövde när sorgen slog ner som en blixt? Var fanns du? Var finns du?

Jag ger upp. Jag får acceptera att vänner inte är något som ska finnas för mig. En bekant här eller där. Någon att smått prata med när vi ses av någon orsak som inte är min. Väl hemma sen är jag bortglömd och jag ser inte fram emot nästa gång.

Fake it ’til you make it.

Jag är proffs på det. Ni kan aldrig se skillnaden.

Det här inlägget postades i Allmänt, Mobilinlägg. Bokmärk permalänken.